lördag

Missuppfattningar.

Tror jag har missuppfattat hur man är hanterar the blues. Har haft en evig impuls att overloada med feelgood så fort jag hatar världen. Vad som helst som kan distrahera mig från hur hemskt och innerligt obehagligt allt är. Minns när jag blev dumpad i slutet på gymnasiet. Då kedjekollade jag alla säsonger Gilmore Girls. Det gjorde det måttligt mindre jobbigt att gråta sig till sömns. Gud. Gråta sig till sömns. Minns när den fasen var över. Lovade mig själv att inget någonsin skulle drabba mig så jävla idiothårt igen. Nu vet jag inte. Jag får höra tre måttligt småjobbiga nyheter i veckan, bråkar lite med mamma och nu ligger jag hela dagen i en skitig säng och knaprar i mig Atarax som ett mongo. Glor på Chris Evans-gifs på Tumblr. Grinar sporadiskt. Stod ute i regnet i 25 minuter i pyjamaströjan, bara för att.
Men nu, i stundens desperation, kollade jag på Shame. Fullt förberedd på att det skulle påminna mig om allt sugigt och göra mig mer dum i huvudet. Men icke. Mörker fungerar. Känner mig mer klar i huvudet.

torsdag

Martin i Vatikanen/lustiga grabbar i Vatikanen/en av tusen piazzor/med pasta och vin






måndag

Skrev en rapport om bloggfenomenet nyligen. Tråkigt och gammalt. Men känner dock även att jag borde ägna mig mer tid åt detta medium som blommat ur sådan tråkig internetasfalt. Har alltid med viss ful ton konstaterat att jag bloggar för den anonyma exhibitionismens skull. Men det stämmer ju inte. Och nu när jag är vuxen är det lamare än någonsin.

Känner nu att jag verkligen bör veta vem som läser detta regelbundet. Finns det någon? Eller ska jag begrava denna blogg ömsint i den nostalgipöl(numera bassäng) som jag har samlat på min hårddisk?

lördag

DÖ JÄVLA BETAGENHET DÖ.

måndag

DÖ JÄVLA B-RAPPORT DÖÖÖÖÖÖÖÖÖ. VARFÖR MÅSTE ÄMNET VARA SÅ SATANS OINTRESSANT?
HÄR KOMMER MINA ONYANSERADE MIDNATTSTANKAR OM MIN TID I SUNDSVALL OCH DEN HÄR IDIOTISKA JÄVLA B-RAPPORTEN:

LOKALPRESS, NI ÄR SÅ JÄKLA TRÅKIGA. ALLA LÄSER ÄNDÅ BARA DN/SVD/KVÄLLSPRESS OCH FÅR RIKTIGA NYHETER OM RELEVANTA SAKER. INGEN BRYR SIG OM BORTSPRUNGNA KATTER. INGEN BRYR SIG OM BYGDENS ÄLDSTA ARLABONDE. INGEN BRYR SIG OM ERA LANTLIGA BULLSHITNYHETER. SLUTA HA ETT SÅNA DUMMA KOMPLEX FÖR ATT NI ÄR SMÅ. SLUTA TVÅNGSMATA MIG MED ER DUMMA JÄVLA HELYLLEPROPAGANDA. SLUTA HATA MIG FÖR ATT JAG GILLAR TUNNELBANA/KULTUR/BRA MATAFFÄRER OCH HATAR TRÄRUCKEL UTE PÅ VISCHAN OCH DUMMA DIALEKTER. SNART SKA JAG JOBBA PÅ SVERIGES STÖRSTA NYHETSBYRÅ SOM LIGGER MITT I SVERIGES BÄSTA STAD OCH NI KOMMER FORTSÄTTA SKRIVA OM ER DUMMA, BANALA JÄVLA SKIT. STOCKHOLM/FJOLLTRÄSK ÄR BÄST. INGEN PROTÄST. HEJ DÅ!

onsdag

Skriver så mycket bajs. Kompletterar med en rejäl dos gullig.





Tänker på det där med associationer.
Saker jag älskade hos personer hatar jag nu. Äcklas av. Deras jobbiga humor. Deras mörka röster. Deras fula, fjuniga hårstrån. Blir skadeglad när de råkar illa ut.
Börjar lära mig älska nya personer. Njuter av allt fint de har. Torr humor, vasst intellekt, medkänsla, fint fjunigt, blont hår i pannan. Smärtsam tanke att jag skulle börja hata dem. Hata allt de gör. Hata deras fjuniga hår också. Gotta mig i deras missöden.

Ny grej det här. Försöker att inte hata folk. Försöka minnas att det fanns nåt att älska. Att fina minnen går att bevara. Göra om till medkänsla. Sympati. Tom. vänskap. Nostalgisk, ytlig vänskap. Sen stör jag mig på dem igen. De är människor. Människor är osäkra. Yttrar det med drygt beteende. Fan.

Men de jag börjat älska. Det är så underligt. Det pirrar i magen när de verkar tycka att mina hårda, vassa, slyniga ord är roliga. När de skrattar åt det som de flesta tycker låter jobbigt. Skrattet i ögonen är fint. De små vecken. När de pratar med mig som om jag vore en smartare människa. Och jag tänker på vilken tur jag har som får prata med någon så intellektuell och vettig. Fiffiga formuleringar flyter fram som vatten. Kittlar i hjärnan. Kittlar i benen. Fjunet i pannan viftar lätt i blåsten. Det föreställer jag mig själv att de gör hela tiden.

måndag

När jag var sjutton.

Lyssnade jag på: Regina Spektor, Woods, Songs: Ohia, Raein, Cat Power, La Quiete, Interpol, SMK, Rufus Wainright, Sufjan Stevens och Ani Difranco
Mitt favoritradioprogram var: Morgonpasset i P3. Det är det fortfarande iofs.
Jag gick upp varje morgon klockan: När mamma vrålade.
Och klädde mig i: Adidasluvtröja, svarta jeans med hål i skrevet och någon ful mössa.
Till frukost åt jag: Ett glas bravo.
Till skolan åkte jag: Cykel, eller 53an till slussen.
Mina favoritämnen var: Nutida konst, klassisk sång, naturvetenskap och engelska.
Mina värsta ämnen var: Religion och arbetsmiljölära.
Mina bästisar hette: Min all time-bästis heter Erik Hansson.
Jag var kär i: Kalle(som jag var ihop med), sångaren i ett band jag gillade och han snubben i New York Waiting.
Efter skolan: Repade jag/fikade med Frida/lagade tråkig mat med Kalle/satt hemma och kollade på TV/surfade porr och musik och Helgon/spelade in blandband/smög in på Debaser med Agnes/rymde till Eriks lägenhet och tittade på Tornado.
Vi åt: Havrebollar, Sandy's-lattes, makaroner med smör, mammas hippie chow i en skål, undangömt godis på rummet, päroncider & chilinötter, chips & jordgubbssaft.
Och lyssnade på: Vår egen musik, Sandy's-muzak, postrock, John Cage, gullig indiepop, riot girl och experimentell skit.
Mina favoritTV-program var: Heroes, Gilmore Girls, Scrubs, My so called life, Daria
Mina favoritfilmer var: New York Waiting, Drop Dead Gorgeous, Garden State, Cecil B Demented, Lost in Translation
Jag längtade efter: Att vara tuffare, bli lång/smal/blond, bli av med min mamma, passa in hos hippa människor, vara bra på något, vara omtyckt, förstå mig på sex, kunna behålla kompisar. Klassiskt.
Mest av allt mådde jag: Skit. Jag älskade dock mitt band. Förmodligen det enda som gjorde mig riktigt glad. Klassiskt, som sagt.


För mycket läppstift, urkelbrillor utan glas och illapassande adidaströja. Smärtsamt. Jag kompenserar med en jäkligt het bild på en nyvaken Erik från Emmaboda 2006. Jag var sjutton då, så det är legitimt.