Jag är arg. Jag har inget utlopp. Jag sitter bara i den här jävla soffan och är för feg för att vara rebellisk och dra härifrån.

Ingenting fungerar längre. Jag har slutat fungera. Ingenting jag gör blir bra. Och jag fortsätter sitta här och vara arg.

Jag spelat en jävla massa Zelda: Twilight Princess på min husvärds Wii de senaste dagarna. Det påminner mycket om våren 2007 när jag spelade det sist. Eller ja. Spelade det i 30 min.
Det är en massa de senaste dagarna som påminner om den våren. Minnena kan lägga allt i kontrast till hur allt är nu.
Det är mycket Rytmusminnen nu också. Generaliserade bilder. Stämningar. Det känns som att jag börjar förtränga mer och mer. Varje gång jag drar en anekdot för Martin så känns det som att jag slänger den. Minnena försvinner varje gång de återberättas.

Jag är sjuk också. Vidrigt hostande hela dagarna.

Allt känns mer och mer meningslöst.
Det är någon slags sjukdom tror jag. Nåt syndrom.

Min dygnsrytm de senaste veckorna har varit lite så här:
Jag vaknar vid typ sjutiden varje morgon av att Martins pimpinetta 1.2osäng känns lite rymligare, jag hör lite plånkande från köket och somnar om. Vaknar sedan en timme senare av att Martin pussar på mig och jag fäller någon drömsk kommentar i stil med "bring me some blue, star-shaped cupcakes..." eller något förtjusande, gurglande halsljud. Martin ställer då mikrovågstimern på 30 min och drar till sitt vuxna bacontidningsjobb. Jag vaknar sällan när larmet piper. Men ändå.
Dagen fortsätter då med ett bra/dåligt avsnitt av någon festlig serie. Eller en film. Och frukost. Oftast ambitiösa. Kaffe, scrambled eggs, spexiga smörgåsar med underliga pålägg, juice, proviva, yoghurt, pancakes, gojibär, grönt te med mycket honung, etc.

Sen ger jag mig ut. Och söker jobb. Eller spenderar pengar på ost. Eller köper något onödigt att fylla Martins lägenhet med. Lyxkaffe, konstiga muggar, picnicutrustning, vinyler, etc.
Sen drar jag hem till Hanssonresidenset. Där matar jag katt, dricker läsk och kollar på Smallville.

Vid 16:30 tar jag pendeln hem till Västgötagatan och städar. Gör i ordning soffan, diskar, styr upp middag. Innan Martin kommer hem vid 17. Han tycker om renlighet. Men 30% av tiden så orkar jag nog inte göra allt det där jag nämnde innan. Diska tex. Jag hatar disk. Jag hatar diskmedel, intorkade rester, diskborstar och handduksludd på torkade glas. Ibland käbblar vi om min tendens att smutsa ner. Men det slutar oftast med en kram och ett sexskämt.

På kvällarna brukar Martin och jag laga spexig Mat. Jag skriver Mat med stort M med flit. Så ni vet. Det är oftast goda sallader med häftig ost, soppa med exotiska ingredienser från långbortistan, eller pasta med fantastisk hemlagad pesto som vi fixar med basilika från den lilla miniörtgården på balkongen, och till det kan vi ha varsin mozzarellaboll. Om vi är på lyxigt humör. Efterätt blir kanske en cupcake eller två. Ibland är vi lata och skedar ut jordnötssmör direkt ur burken med fingrarna. Medan vi lagar maten har Martin oftast en tendens av att vara blodsockervimsig. Lite yr, trött och laddad med festliga kommentarer. Sen när han väl får i sig maten så övergår det till gosig, glad och laddad med festliga kommentarer. Det är, så klart, att föredra.
Under middagen ser vi en bra film som han/vi har snott av hans föräldrar. Eller Family Guy. Eller så sitter vi och diskuterar. Och planerar. Londonresor, madrassbränning, inredning, Winston Churchill, Status Update Syndrome, den perfekta Tomaten, osv.

Vid 22 brukar Martin somna. Föredragsvis på mig, medan vi kollar på nåt dumt. Ibland också i sängen. Han snarkar. Men bara lite grann, på ett behagligt, rytmiskt sätt. Under den här tiden så skriver jag. I listform, i dagbok, till en osynlig kamrat, eller här. Vid 1-tiden lägger jag mig bredvid Martin. Då brukar han vakna och krama mig. Pussar lite på kinden. Gör ett ett par fina ljud. Andas lite varmt i mitt ansikte. Efter nästan exakt 23 minuter brukar jag somna helt.

Allt följer inte alltid den rutinen. Ibland går vi på kalas, eller klubb, eller picnic. Ibland repar Martin, kanske jobbar natt. Ibland sover jag hos Mamma. Ibland är jag på kalas ensam och kommer hem full och glad på morgonen istället. Men jag gillar verkligen rutinen. Den ändras nog säkerligen när jag får jobb och egen bostad, men den är förhoppningsvis ganska lik. Det är egentligen inte så mycket beroende på platsen eller tiden. Det är bara Martin som behövs.

Jag letar jobb, bakar cupcakes, går upp sent varje morgon, dricker snuskiga mängder kaffe, leker kattvakt på Norrbackagatan och lackar stort på att min kamera vägrar fungera.

Jag är oftast uppe en dryg timme efter att Martin gått och lagt sig på vardagkvällarna. Han andas djupt och tungt och fint och påminner mig om att när allt annat suger röv och alla kompisarna är dumma och mitt liv är helt poänglöst så finns det alltid en varm säng med mjuk hud och en famn som är öppen två meter ifrån där jag sitter.

Nu har jag druckit en kopp pepparmyntste med mycket socker. Imorgon ska jag gå upp när Martin drar till jobbet. Alltså kl 8. Då ska jag äta en redig frukost med äpple och lite yoghurt och kanske några gojibär och en fin kopp kaffe och sätta på en bra film.
Sen ska jag ut och hämta mina gamla träningsbyxor och mina gympaskor. Jag har inte sprungit en enda meter sen jag kommit hem från Malmö och det börjar kännas i fötter och rygg.
Efter det ska jag kanske sätta mig på Edenborg en sista gång innan de stänger och dricka lite mer kaffe. Sist tänker jag köpa en glasflaska att ha saft i. För att komplettera mitt picnicset.

Snart åker Erik på riktigt och det gör mig ledsen. Det känns som slutet av ännu en era.

Min framtid börjar bli mer och mer obestämd. Därför fokuserar jag mer på småsaker. Som storstädning av Martins etta, Gordon Ramsay, prylsamlande, bakande, The Ellen Degeneres Show, hårprodukter och rosaglittrigt smink. Den gyllene buren gör ännu en cameo.

Vi drog till Rosenhill. Pepp!