Det här må låta bortskämt och alldeles förfärligt omoget för en någorlunda självständig 20åring, men jag önskar något innerligt att jag hade en bättre familj. Inte för att påstå att mina föräldrar är dåliga. Men jag börjar fasa inför julen eftersom ingen helg med min familj sprider någonsin någon lycka. Allt känns krystat. Med mor blir det alltid tjafs över vilken julmat som ska fixas och varför. Far fixar bara  jul för att syrrorna blir sura utan. Presenterna är oftast för tidiga/sena och består oftast av vita strumpor i kombination med hårda, smaklösa kontanter till saker som CSNskulder eller flyttbil. Vi har inte haft julgran sen 2003. Och sen det konkreta faktumet att trots all kärlek jag och mina föräldrar hyser för varann så kommer vi aldrig överens. Ever.

Så därför önskar jag att jag, likt en del av mina fantastiska svenskrotade vänner, också hade en lagom stor familj med sinne för julstämning, mat, tradition och dekoration att komma hem till på julafton. En familj som inte petar med matpriser, recept eller fetthalter. En familj som har ork och uppmärksamhet nog att styra upp en pysslig adventssöndag med julbak och rimstuga. En familj som kanske ger mig en hemstickad röd julkofta paketerad i riktigt omslagspapper i julklapp istället för en femhundring i ett forexkuvert till månadskortet. En familj som kan konversera över något annat än bantning/min ouppstyrda framtid/ryggvärk/pengar. En familj som tar saker som musik och dekoration och glädje som en seriös del av julfirandet.

Jag tror att jag fick för mig att jag skulle bli av med min konstiga blatteinställning till jul, avsaknad av traditionskänsla och brist på "riktig" familj när jag flyttade hemifrån, skaffade tvättäkta helyllesvenskar till kompisar, planerade in pyssliga adventssöndagar och blev ihop med någon som faktiskt har en trevlig, julpepp, festlig familj. Men icke. För julen är en exklusiv helg för familjen och alla som har ett blodsband till den, och om ens familj råkar suga på att fira jul så får man helt enkelt ta det och hålla käften.

Jag är bitter och otacksam. Nuff said.

De senaste dagarna har jag varit intensivt sjuk. Och innan det var jag på Kägelbanan och såg världens bästa band Yo La Tengo spela. Bilder kommer snart.

Jag och Martin synkade våra sjukdomar denna vecka. Vi låg bara i bäddsoffan, drack soppa, åt glass, snorade och kollade på Family Guy. Det var kul. Kind of. Igår och idag har däremot bara varit misär och ångest över att jag råkat bli sjuk innan vi ska ha vårt lilla jazzgig på onsdag. Men repet nu i eftermiddags gick nästan bra, så jag är pepp på att rösten kommer funka om 4 dagar.

Annars har jag blivit lagom julpepp. Nästa helg blir det ett adventsfirande. Punkt. Jag har aldrig riktigt firat advent tidigare men det verkar himla pepp så vi kör hårt i år.
Börjar även fundera på hur min jul kommer te sig. Min mor är inte alls särskilt rolig eller seriös kring jul, så det lär bli en småstel timmeslång julfrukost på julafton. Far lär vilja äta en krystad julmiddag med hela pubertala familjen på annandagen. Sen är frågan om man ska fira resterande julhelg som förra året med någon annan familjehatande vän eller spendera den ensam, som året innan det, med ett tjusigt enmannajulbord och Ella F.
Jul på egen hand är rätt trevligt, och långt ifrån ensamt, då jag insett att min familj inte är de festligaste kring helger. Men ibland blir jag lite avis på de som hårdfirar skiten. De som åker runt från släkt till släkt och sedan har ett stort kalas hemma med aladdinaskar, storkok och hela bord med mat, Kalle Anka, dans kring granen, etc. Men ja, jag känner alltid lite skuld när folk gör riktiga saker medan jag sitter hemma ensam, pliktlös, svullig och kollar på tv.

Nu börjar jag tänka på nyårsångest, så det är nog dags att lägga sig.

Känner mig rotlös igen. Förvirrad och rotlös och pank.
Martin är hemma igen efter turnén. Vi har haft LOTRmaraton. Det har varit stormigt.

Jag går runt och är konstant orolig. Hur gör jag de närmsta månaderna? Hur fixar jag allt med pengarna? Hur ska jag ha råd att bo själv om jag bara tjänar några tusenlappar i månaden? Hur fan ska det gå med London? Kommer jag ha råd att köpa julklappar? Är det rätt att suga ut sina föräldrar så här? Varför ringer pappa aldrig? Hur ska ALLT gå om jag kommer in på en massa fräsiga skolor om ett halvår? Allt innebär flytt, och flytt innebär att ha ett distansförhållande. Och att behöva hyra flyttbil, fixa ny lägenhet, inreda den billigt för att det är tillfälligt. Hur ska jag kunna göra det? Kommer jag ha råd? Och tänk om jag inte kommer in på en fräsig skola? Då lär jag skjuta mig själv i huvudet med ett avsågat gevär. Då måste jag hitta något nytt att syssla med, att orka plugga, kunna få jobb inom.
Jag hatar det här.

Nu sover jag på bäddsoffan för att jag andas för högt/armbågar Martin för mycket. Han är sjuk och har svårt att sova. Jag volonterade för det själv, men nu tänker jag lite för mycket på det. Varför tycker jag att det inte är ett problem att han snor täcket, tar all plats och snarkar? Medan hans hela nattsömn förstörs av att jag andas högljutt? Det är ingens fel, men det känns weird.

Jag vill ha nåt riktigt liv. Med den där perfekta kombinationen av ambition, uppstyrdhet, koll och pengar. Inget mellanting som det är nu. Den konstanta gästen, vikarien, hobbyfotografen, etc.

Jesaiah spelade på Klubben. Jag fick ett fräsigt fotopass så jag fick stå framför stängslet. Awesome sauce. Bandet var inte helpjåkiga heller. Genuint bra om jag får vara partisk.

Denna helg var givande. Trots Martins frånvaro.
I fredags, efter många besvärliga telefonsamtal så kom Mattias och Susanna på besök. Det var enormt trevligt. Vi kollade på dålig TV, drack vin, åt chips. Trevligt trevligt.

I lördags var det kalasdags. Erik kom och åt middag med mig innan det var dags för Martin Hs spelning på Marie Laveau. Vi tog även tillfället i akt och spelade lite musik. Vi började vässa på låtarna inför vårt lilla jazzgig. Det var behagligt att sjunga lite igen.

På ML insåg jag verkligen varför jag undvikt såna ställen så länge. Tackolov låg jag lite under radarn. Helt svartklädd, stor skitig tröja, stor lugg som täckte halva mitt smutsiga, trötta ansikte och en kånkig portfölj. Och det jag menar med att jag låg under radarn är mest att jag inte utsattes för snygga-tjej-blicken. Den där analytiska, hotfulla blicken man får om man ser någorlunda fräsch ut bland andra tjejer som ser någorlunda fräscha ut. Usch, kan vi inte bara le mot varann och vara trevliga?

Men hursomhelst, aftonen blev bättre. Jag träffade mycket folk jag inte kände/hade träffat på länge och var läskigt social för att vara jag. Natten avslutades dock med bråk. Erik tyckte att jag inte hade någon koll, och jag tyckte att han var alldeles för ynklig. Fyllebråk, fy så jobbigt.

Men här får ni en tjusig bild på Erik iallafall, den ska bli hans facebookbild:

 Jag var på fest den 10e oktober hemma hos Mattias i Västra Skogen. Alla var fulla, pratglada, smådeppiga, knarkiga, bråkiga och så där ungdomligt förväntansfulla.

Här kommer en bildserie över lite av det spexiga jag gjort sen i september.

Jag och Martin bögade oss en måndag och styrde upp en spexig brunch. Sojabacon, sojasausage, scrambled eggs, cheddarost, äppelmuffins, äppelkompott, te och juice.

Pepp!

Jag började jobba som förskolevikarie för Viktor Rydbergs Vik.pool. Mitt första jobb var det allra bästa någonsin. Finaste ungarna i stan.

Fotomössan!

'

Eckerölinjen åktes med Denise och Zarah. Mycket sprit, pengar och girliemags.

 

Jag och Martin fyllde ett år. Då blir det paket.

 

Vi åt spansk brunch på Modern. Mums, fest, yay!

Jag har alltid hatat ordet Vardagslyx. Det känns som att det är stressade trebarnsmammors ursäkt att dricka ett glas vitt på en torsdag medan ungarna kollar på Hannah Montana-DVDn. Eller slösa lunchtimmen på att köpa en plastig elvisformad tvålpump på Lagerhaus. Dumma onödiga saker som medelsvensken gör för att distrahera sig från sina idiotiska jobb med meningslösa titlar som exekutiva produktionskonsulter, på anonyma företag som producerar något helt onödigt. Typ metallunderdelarna på Pringlesburkarna.
Men ack! Ikväll har jag förstått!
Martin är på turné nu och det enda jag gjort sen han åkte igår morse är jobba, glo på datorn och åka kommunaltrafik då mitt jobb ligger bakom fåren som ligger bakom fåren. Jag äter bara yoghurt och bröd för att jag är genomfattig. Men för en timme sen så borstade jag tänderna första gången på tre dygn med sprillans ny tandkräm och följde upp med att tvätta ansiktet och använda försvarets hudsalva på mina kylskadade nariga läppar. Helt plötsligt var jag lycklig, lite så där tillfälligt och behagligt. Det är väl vad man kallar Vardagslyx? Eller svenssonpoäng kanske.

Det här är den första bilden som google ger mig när jag söker på Vardagslyx:

Nu går jag och lägger mig fint och tidigt.