lördag

Missuppfattningar.

Tror jag har missuppfattat hur man är hanterar the blues. Har haft en evig impuls att overloada med feelgood så fort jag hatar världen. Vad som helst som kan distrahera mig från hur hemskt och innerligt obehagligt allt är. Minns när jag blev dumpad i slutet på gymnasiet. Då kedjekollade jag alla säsonger Gilmore Girls. Det gjorde det måttligt mindre jobbigt att gråta sig till sömns. Gud. Gråta sig till sömns. Minns när den fasen var över. Lovade mig själv att inget någonsin skulle drabba mig så jävla idiothårt igen. Nu vet jag inte. Jag får höra tre måttligt småjobbiga nyheter i veckan, bråkar lite med mamma och nu ligger jag hela dagen i en skitig säng och knaprar i mig Atarax som ett mongo. Glor på Chris Evans-gifs på Tumblr. Grinar sporadiskt. Stod ute i regnet i 25 minuter i pyjamaströjan, bara för att.
Men nu, i stundens desperation, kollade jag på Shame. Fullt förberedd på att det skulle påminna mig om allt sugigt och göra mig mer dum i huvudet. Men icke. Mörker fungerar. Känner mig mer klar i huvudet.