förundras över bristen på vett och sans i min omgivning.
det är iofs en fullständigt oberättigad och motsägelsefull förundran, men hursomhelst.
jag är arg. så arg att jag tror att min milda förkylning har ilskan som orsak.
jag har haft så nedsänkta krav på allt det senaste året, och nu är krävandet på uppsving igen.
vill inte ha ett förhållande där jag inte kan få feedback. vill inte vara nära någon som ger mig en känsla av isolation. vill inte vara passiv längre. vill inte bara vara och inte göra något. vill inte överlåta mig själv till någon annan, eller slumpen. vill vara kreativ MED NÅGON. vill kunna prata MED NÅGON. och inte bara prata som i att dra parallella monologer. vill inte bortprioriteras och samtidigt bli tillsagd att jag betyder något. jag vägrar bemöta det där blidkande leendet som bara skriker ut rädsla för konfrontation. inga fler idiotiska kommentarer. aldrig mer känna mig mindervärdig, överflödig. sluta sluta sluta älta över idiotiska saker jag gjort förr. lägga av med att straffa mig själv mentalt eller dra introverta inre monologer där jag argumenterar för något men sen bara slår ner mig själv. inga fler ursäkter. ingen mer rädsla för kritik. aldrig mer ska jag fasa inför vad alla ska tro, tänka, döma. ska aldrig skada min kropp igen. ska aldrig se min nakna kropp i spegeln och tänka äckel. ska aldrig mer vara rädd för att vara kåt. eller säga om jag inte är kåt. ska inte dra in magen igen. ska ge mamma och alla de jävla inskränkta kvinnorna som ger mig bantningstips, klädråd, och "uppmuntrande" peptalks en verbal smäll på käften.
jag ska aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig huka mig inför mina rädslor.
eller de människor som ger bränsle åt dem.