Känner mig så handikappad utan kameran.
Känns som att ingenting kan ta form.
Ingenting finns på riktigt om jag inte har en bild på det.
Trots att jag egentligen aldrig vill tänka på mormor i det här tillståndet så känns det som att jag måste få ner det någonstans. Inte glömma hur hon låg i sin dödsbädd med blåspräcklig tunga, dunkande halspulsåder, svaga magra händer som hela tiden letade efter något i luften.
6 dagar.
6 dagar utan vätska.
8 dagar utan föda.
Bara en spruta lugnande medicin innan nattsköterskorna kommer.
Långsam passiv dödshjälp.
Det här sjukhemmet verkar vara platsen där blattemormödrarna kommer för att avlivas.
Inga utav de svenska patienterna på avdelning 3 är döende. Till skillnad från de fyra invandrarkvinnorna.