Nu kommer ett långt inlägg.

Jag har kollat sjukt mycket på Lie to Me de senaste dagarna. Tim Roth är så grym. Jag brukar sällan tycka att en dialekt är snygg, eller jo, jag hade en fas i gymnasiet då jag tyckte att småländska var riktigt hett, men ändå. Brittisk dialekt liksom. Största klyschan man kan tänka sig. Ack, ändå. Hans roll, Cal Lightman, den kortfula britten som alltid genomskådar allt. Hans lata arbetardialekt, drygheten, hans sinne för dubbelspel, åh... Så jävla bra.

Nu har jag inplanerat jobb i tre dagar. Det är ju skitbra, men jag mår ändå vidrigt. Det är lite som hemlängtan och känslan man får när man blivit bestulen på nåt. Ens tid, i detta fall.

NU NU NU. Fan vad jag använder det ordet. Och Jo, Liksom, Himla, Sjukt, Ju, Lite, Ack, Men ändå och en massa komman när det egentligen inte behövs. Minsann. Där kom ett nytt sånt ord man överanvänder. Lite som när Erik använde Onekligen like it was going out of style.

Idag var jag på filmhuset och skrev in mig på Filmvetenskapen. Sen skaffade jag mig ett nätt litet bibliotekskort och lånade kurslitteraturen. Motivationen började välla upp. Första veckan kollar vi på Marie Antoinette och Citizen Kane. Fest säger jag bara. Utbytte trevligheter med en blivande klasskamrat på bibblan. Martin såg lite skeptisk ut men jag tror att han mest var trött.
I eftermiddags sökte jag lite helg/sommarjobb också. Och fixade mina referenser. Sen ringde jag pappa och sköt upp på middagen imorgon. Jag ringde mamma också, och fixade lite internetgrejer åt henne. Sist städade jag och lagade middag till mig och Martin, så där i tid tills han kom hem. Vuxet värre.

Imorgon ska jag jobba på Sundbyskolan. Ett stort gäng skitungar sist jag var där. Men det kanske bara var högstadiet.