Tänker på det där med associationer.
Saker jag älskade hos personer hatar jag nu. Äcklas av. Deras jobbiga humor. Deras mörka röster. Deras fula, fjuniga hårstrån. Blir skadeglad när de råkar illa ut.
Börjar lära mig älska nya personer. Njuter av allt fint de har. Torr humor, vasst intellekt, medkänsla, fint fjunigt, blont hår i pannan. Smärtsam tanke att jag skulle börja hata dem. Hata allt de gör. Hata deras fjuniga hår också. Gotta mig i deras missöden.

Ny grej det här. Försöker att inte hata folk. Försöka minnas att det fanns nåt att älska. Att fina minnen går att bevara. Göra om till medkänsla. Sympati. Tom. vänskap. Nostalgisk, ytlig vänskap. Sen stör jag mig på dem igen. De är människor. Människor är osäkra. Yttrar det med drygt beteende. Fan.

Men de jag börjat älska. Det är så underligt. Det pirrar i magen när de verkar tycka att mina hårda, vassa, slyniga ord är roliga. När de skrattar åt det som de flesta tycker låter jobbigt. Skrattet i ögonen är fint. De små vecken. När de pratar med mig som om jag vore en smartare människa. Och jag tänker på vilken tur jag har som får prata med någon så intellektuell och vettig. Fiffiga formuleringar flyter fram som vatten. Kittlar i hjärnan. Kittlar i benen. Fjunet i pannan viftar lätt i blåsten. Det föreställer jag mig själv att de gör hela tiden.