herregud vad jag nojar. sitter här och är arg och skakar.
är dock skenhelig. hycklande. men jag känner ju ånger. känner att allt som gick att lösa med prat förr inte liksom har samma funktion längre. man kan ju inte få någon som är glad och nöjd och tillfreds med sitt eget beteende att känna den där djupt rotade ångern. totalt mållös ilska. irritation. frustration. behovet av att skrika och vråla långt och länge åt någon.

föraktet för sthlm ökar stadigt.
bönar och ber för någon chockartad minnesförlust att drabba mig under hela året på Östra. För att kunna skita i allt. Dra dit och sluta bry mig.