Jag tror inte riktigt att jag är rätt typ av människa för att skriva inom format som det här. Jag kan inte hålla mig till ickepersonliga ämnen.

Jag och Martin hade en mindre diskussion om konceptet Helgon.net idag. Alla sociala mönster, osv. Jag kom fram till att jag baserade rätt stora delar av mina tonår på att hänga på helgon, eller ja, rättare sagt, skriva saker på helgon. Då den var helt öppen för vem som helst att läsa så blev Helgondagboken en sorts katharsis för allt tonårsrelaterat, förmodligen genom sin exhibitionistiska utformning. Det var som att skriva till KP fast till en mer eller mindre slumpmässig grupp av människor. Och man fick vara hur kryptisk vs. dödsärlig som helst. Jag tror att de 6-7 åren jag spenderade på att se helgon som min egen Daniel Foxhage har väl lett till att jag blivit lite rubbad i mitt förhållande till att skriva på internet.

Visst är det kul att skriva skit, lacka på ett ganska oinformerat sätt, eller peppa bra saker här, men helgondagboksskadan består. Jag vill egentligen bara skriva om mina egna personliga eskapader, eller neurotiska analyser av mitt liv, mitt beteende, trots att jag får utlopp för dem på andra sätt. Jag vill ta upp hur kär jag är i Martin, hur mycket jag saknar honom, allt bra han gör, eller tjata om min fullt dysfunktionella relation till min mamma, eller om alla issues jag har med mig själv, min kropp, mitt beteende. Men hur värt är det på en skala? Det är fint att läsa mina gamla helgondagboksinlägg från början på puberteten och minnas hur självupptagen och sentimental jag var, men hur jävla kul kommer det bli att läsa blogginlägg med samma fjortonåriga brist på självdistans, fast då från när jag var tjugo?

Så jag kör på en variation. För ärlighetens skull. Ett litet slagfält för det emotionella bögeriet och alla låtsasdistanserade anekdoter/pepprader.

Jävlar. Poängen med inlägget var att berätta om mina neuroser kring mina sista månader i Skåne. Jag svänger om och nämner att jag håller med Becka. Twitter är fett gay. Men så länge kvoten av idioter som håller till där håller sig hög så är jag rätt lugn.