they cant cut

vill spendera lite kvalitetstid med någon. riktigt kvalitetstid. inte tid som begränsas av motpartens skolplikt, jobbplikt, annatplikt. någon att prata med jättelänge tills munnen blir alldeles torr, eller inte, bara dricka kaffe, eller dra ner en sjuttis tequila, eller bara promenera jättelänge med. tills det blir mörkt sen ljust igen. det får gärna vara någon jag tycker om, men det spelar egentligen ingen större roll. jag är inte så petig längre tror jag. så länge personen i fråga inte är extremgnällig så är jag nöjd.
min nyfunna ensamhet är lurig. eller insiktsfull. vet inte. det är roligt att man egentligen inte är ensam om man har något att gråta om, sorgen blir en slags kompanjon. å sen sitter man och njuter av att sitta i ett mörkt kök i den lilagråa solnedgången medan man samtidigt kommer på att man inte är ledsen, eller arg, eller något extremt emotionellt alls och så märker man långsamt att man blivit mer vuxen, mer isolerad. man upptäcker att man är ensam på riktigt för första gången på 4 år och det är fullkomligt behagligt.

om verkligheten däremot ska kicka in så nämner jag detta:
socialstyrelsebesöket gick perfekt. jag hade egentligen inget att vara nervös inför. men det jag kom på var att östermalm seriöst suger. och det suger att norrmalm och kungsholmens stadsdelsförvaltningar numera "ägs" av östermalms.
middag på fredag och jag kommer på varför hemmafruyrket känns så exotiskt. roligt som det är så känns det så jävla mycket svårare än att reparera diskmaskinen.