Nobody has to stay

jag skulle vilja rama in den här helgen eller, veckan, och sen gömma tavlan långt långt bort. jag vill kolla på den sen. inte nu. inte alls nu. men det vettigaste(lol) är väl att gå igenom det(aka. avslöja det inför en handfull människor och göra det tillgängligt för resten av sajberspejs.)
jobbade. hela helgen. fortfarande grymt kall gentemot mr. snygg på jobbet. fast det är ju standarden. såg inland empire med erik och alex. betedde mig som ett mongo på hjul i en nerförsbacke. varför varför varför blir jag så är ju frågan. jävla mig. skulle till gula villan men får ett suspekt samtal från någon jag misstänkte var frida. bangade på det. åkte till karlberg med erik. träffade calle. randomly så går vi hem till erik. dricker te. jag drar ett motsatsbeteende och blir dödsärlig. prata in i småtimmarna. det var så länge sen. allt var så vidrigt likt hur det var förr men samtidigt så obehagligt olikt. det var som förr förutom det att alla var lite mer nedlåtande/osäkra/bittra nu. min överanalytiska hjärna gick på högvarv. major högvarv. vi sover. jag vaknar förvirrad. går till jobbet. går runt och är förvirrad på jobbet. nu är jag hemma och förvirrad. känner mig äcklig. känner mig pubertal. 13. oomtyckt. bisarr. det var ju inte så länge sen man kunde skylla sin inkompetens på brist på erfarenhet. för jag är dum i huvudet gentemot alla jag tycker om. och sjukt najs inför de jag ogillar eller inte känner. jag blir rigid gentemot den jag är kär i, har sex med den jag ser ner på, hjälper de jag inte känner, dissar de som gjort allt för mig, undviker de som behöver mig på riktigt, ljuger till de som är mina vänner på riktigt, skiter i de som känner mig på riktigt.

jag saknar så mycket. herregud. så jävla mycket.