Jag har haft en relativt effektiv dag.

Är lite rädd för sömn. Jag vet att jag kommer att hata mig själv för det här imorgon bitti. Men det är en sån jävla syssla att somna. Känns som att min hjärna har haft dispans från det neurotiska de senaste veckorna, månaderna. Det har varit en fördel att alltid ha någon att sova bredvid. Tycker om ensamhet, längtar efter att flytta tillbaka till Sthlm till en helt egen lägenhet igen, inte behöva stå ut med andra människors smutsiga/irriterande vanor. Men sömn i ensamhet suger.

Oron kryper fram lite. Eller egentligen rätt mkt. För Erik. För mamma.

Becka kommer imorgon. Det blir nedrans fint. Jag ser fram emot lite stimulerande sällskap. Hemskt nog.

Jag har samlat ihop en rätt stor mängd människor som jag har issues med nu. Människor jag inte talar med. Människor jag har varit hemsk mot. Människor som sårat mig. Osv. Hade jag lite mindre envishet/stolthet/tjurskallighet i kroppen så hade jag kanske försökt försonas med dem, och sluppit den gnagande känslan i magen. Men icke.

Martin åker till Japan om drygt en månad. Det skrämmer mig lite, samtidigt som det påminner mig om att han är hemma igen på riktigt om mindre än 5 månader.
På tal om det så tänker jag vrida om den aningen negativa tonen i det här inlägget genom att fåna mig lite.
Martin är en av de bästa människorna jag känner. Och det säger jag inte med min betagenhet som grund. Han borde bli president. Eller dagisfröken. Han är osjälvisk, lugn, varm, smart, tålmodig, kan dra oneliners among the best och lagar god mat oavsett ingredienser. Han är Ikea, julafton och Bolibompa personifierad.

Sådär. Lagom långt inlägg.