allt verkar dysfunktionellt. har liksom inget perspektiv på skiten längre. mamma ringde och berättade om hela hennes livskaos. mitt rum är alldeles för smutsigt, men jag orkar inte städa. jag varvar mellan att känna mig hoppfull och värdelös och sjuk i huvudet och oroad för mamma och sen lite hoppfull igen.

jag har blivit ett barn igen under min tid här. vuxensysslor som att tvätta känns spännande och arbete/pengar/bostad verkar sjukt besvärligt.

nu ska jag städa, sen äta min vitamin-mineralbomb till rulltårta och kolla på scrubs.