Dag 03


Mina föräldrar

De möttes 1985, en kall oktobereftermiddag vid Gamla Stan. Mamma var iranier och han var kurd från Irak.
Mina föräldrar förblev ogifta. Jag skulle ha blivit en abort. Men som mamma förklarar så hörde hon en liten röst inombords som sa nej. Det var säkert jag, i embryoform, som psykade.
Far ville inte bli far. Så far åkte till Ryssland, fd. Sovjet, två dagar efter förlossningen, för att besöka sin bror och för att, som han förklarar, smaka på det lokala köket.

Far var, under mina barndomsår, den snälla farbrorn som gav mig det förbjudna lösgodiset och lät mig se skräckisar på helgerna. Inte riktigt någon konkret fadersfigur, men mor var så underbart dominant att det aldrig spelade någon roll.
Far gifte om sig 1999. Med en kvinna han skeppade hit från hemlandet. Han fick två döttrar med henne.
I takt med att jag blev äldre så såg jag det bittra i att han fått nya barn som han faktiskt spenderade tid med. Jag vägrade träffa far på ett antal år. När vi sågs skrek jag och kallade honom hemska saker.
Numera är vi rätt bra vänner. Jag tror att det fungerar för att han blivit konservativ, småtråkig och gammal. Det känns betryggande.

Mor var en episk mor. Så länge barndomen höll iallafall.
Mor drabbades av ett gäng sjukdomar under den senare delen av mina tonår. Det slet på relationen. Jag var tonåring och hatade att jag inte fick vara det utåt pga. hennes sjukdomar.
Sen dess fungerar det någorlunda.
För ca 2 år sen mötte mor en man. En rasistisk, vit, svensk överklassman. Jag är jättenöjd med hennes val så klart.
Men det är väl bättre än sjukdom och bråk. Så det får vara.

Jag kan nog inte säga att jag är skitnöjd med mina föräldrar hela tiden. Jag hade gärna bytt ut dem mot tex. Martins trygga, varma föräldrar. Men det är mest av ytliga skäl.