Ett av mina tidigaste minnen är från någon gång under 1993-94. Jag minns hur jag tog fram min hårrosett för att pappa skulle ha den som fluga. Mannen har alltid fluga när han gifter sig tänkte jag. En av byggstenarna i ett bröllop. Fluga, brudslöja, blommor, tårta, präst.
Mamma och pappa hade precis bråkat. Sen blivit glada igen. De skulle gifta sig. Vi skulle bli en familj. Jag grinade. Pappa hade rivmärken på kinden. Sen kollade vi Hook tills jag somnade mellan dem på soffan.
Någon månad senare frågade jag hur det gick med bröllopsplanerna. Pappa bodde fortfarande inte med oss. Mamma viftade bort frågan med att säga att pappa älskade mig. Jag minns att jag tänkte "Typiskt.".
Roligt hur många gånger jag haft den reaktionen på mamma sedan dess. Bokstavligen tusentals gånger.

Önskar att jag hade bättre föräldrar. Dåligt att önska sig något man inte alls kan kontrollera. Något som format en så otroligt mycket. Men jag bryr mig inte. Jag slutade se upp till pappa när jag var åtta. Tolv med mamma. Vad är det för jävla föräldraskap?
Idag prioriterar mamma sin pojkvän och en inneboende över sin dotter. Far har nya döttrar. Döttrar vars skolavslutningar han går på. Han kör dem till simhallen.
Jag är besviken. Och jag tycker att det borde vara ok att vara det.