Dagens, nej, veckans upptäckt.
De enda människor som ringt/smsat mig den här veckan är Martin, mamma och min arbetsgivare. Egentligen har det varit så här ett tag nu. Några månader. Annars ringer Erik när han eller jag är ledsna eller min granne när hon har tråkigt eller behöver låna nåt.
Det är väl ett tecken? Man har väl officiellt inga umgängeskompisar när de inte smsar eller ringer.
Jag har så klart ringt. Och våldgästat en och annan fest/middag.
Men liksom, INGEN ringer.

Det här är väl otroligt förödmjukande för mig att gnälla på i en blogg. Men det är ändå ingen annan som vill höra. Erik tycker att jag inbillar mig, Martin tycker att jag borde spela mer tv-spel och min mamma tycker att det är en ganska positiv grej att inte ha så många kompisar(det är lättare att bli läkare eller jurist om man inte har ett socialt liv).
Jag råkade klaga på det här häromdagen, vilket slutade med att jag fick höra att mitt behov av umgänge var stressande och nu hörs vi inte av tills hon mår bra nog att ha mig som kompis.

Jag är en lagom oirriterande människa nuförtiden. Jag drar sällan en diskussion för långt, jag ringer lagom ofta, jag försöker aldrig våldgästa folk när de har annat för sig, jag är rätt trevlig. Ibland tar jag väl upp lite banala/olämpliga ämnen och jag pratar ganska mycket, men det är mer charmigt/gemensamt än jobbigt bland de flesta jag känner.

Jag lackar hursomhelst.