fredag

Jag känner en underlig dragning till att skriva mer.

Häromdagen åkte jag pendeln ut till Sollentuna för ett jobb. Sollentuna är ett sånt ställe som agerat som bakgrund för många dramatiska besvärligheter i mitt korta jävla liv. Ellac som bodde där med sin ensamma, lite tårögda mamma. När vi var uppe till kl fem på morgonen och grävde runt i hans konstiga skivsamling med allt från world music till obskyra screamosjuor och lyssnade på Obstacle 2 medan vi låg på rygg i hans skitiga nittiosäng och fnissade för att vi hade bytt kläder med varann. Jag minns när vi hade filmmaratonturné med Martin H och vi råkade spilla apelsinsaft över hela golvet i vardagsrummet. Jag minns även när vi promenerade mot Sollentuna stn när jag skulle ta tvärbussen över till Jakan för min kusins födelsedagsfest, och han började prata om hur Henning och Kalle åt glass med honom vid midnatt på hans födelsedag, och att de hade vart rätt bra kompisar om det inte vore för vårt underliga förhållande.
Jag minns även saker ännu längre tillbaka. När vi handlade mat till Blodsbandlajvet på Willys i Häggvik, och bar allting hem till den stora buffliga killen i gruppen. Jag minns matlistan, och att Robin var där och Annas konstanta leende och min begynnande vänskap med Frida och att vi köpte en chokladkalender för 10 kr. En chokladkalender som jag och Robin hetsplundrade sista morgonen i bunkern på Blodsband.
Sen minns jag till sist när jag åkte dit med Erik Hammar på pendeln och hånglade osäkert när jag var 14 för att han skulle dra hem till Anna för att sova över och hångla med henne istället för mig. Jag minns mönstret på pendelstolarna tom. Turkost med blått och rött. Jag minns att jag var illamående och kär. Jag minns också en annan gång med Erik när vi var lite längre norrut på ett annat lajv och han hånglade med allt som rörde sig och tyckte att jag var snygg i min skira linklänning och lofthånglet och att han vägrade hålla mig sällskap genom skogen när det var mitt i natten och jag behövde dra min packning till andra sidan för att träffa mamma.

Östra stn är ett annat sånt ställe. Mitt sista minne är från när jag och Martin var där och promenerade. Jag saknar våra promenader lite grann.
Jag minns alla mina tågresor till Åkersberga. Resor som var nervösa till en början och övergick till trygga och sedan till outhärdliga. Jag minns hur jag alltid ville ha fönsterplatsen vid dörrarna. Jag minns när Kalle brukade hämta och lämna av mig vid stationen. Sen minns jag huset där han bodde. Kort hus med en sjukgymnast på bottenvåningen. Lägenheten vars lukt jag fortfarande kopplar till svenskhet. Den där kombinationen av kaffe, acotvål och enkel husmanskost. Jag minns hans sovrum och den lyxiga enochtjugosängen. Jag minns alla gånger han satt vid datorn och jag låg i sängen. Jag minns när vi somnade till Samson mitt i natten och sedan vaknade till Samson igen på morgonen. Jag minns Japantheraffischen som jag alltid stirrade på när jag inte kunde somna. Jag minns Lillian och hennes goda mat och hur varm hon var mot mig. Jag minns Västervik och alla bilder som togs. Jag minns Hackstabacken och Globen som inte syntes. Jag minns när allt var outhärdligt tråkigt i den lägenheten. Jag minns all musik jag lyssnade på som han hatade. Jag minns allt som han hade koll på som jag inte hade koll på. Jag minns alla bråk och alla oförstående stunder som slutade med ett halvdant förlåt. Jag minns alla hans dumma kompisar. Jag minns där mot slutet, när vi kollade på 2001 tillsammans i soffan och allt var bra ett litet tag. Jag minns när han ledsagade mig när jag spelade Twilight Princess på Gamecube första gången och att han inte orkade med mig efter 20 min. Jag minns när han gjorde slut första gången under kubträden vid KTH. Jag minns hans rädslor för allting och hur besvärligt jag tyckte att det var. Jag minns alla de långa samtalen på bänken. Jag minns när jag grät för att han hade råkat illa ut. Jag minns när vi pratade om att flytta ihop och det kändes sjukt flyktigt och långt borta, men att Kalle ändå verkade tro att det skulle fungera hur bra som helst.

Sen minns jag Kollo 2003. Bussresan som höll för länge. Alla vuxna, läskiga ledare. Sam som alla tyckte var snygg. Jerry, kocken i köket med tatueringar, som stötte på fjortonåriga tjejer och diggade min "rock"blandskiva med Eagles och AC/DC.

Jag minns när vi åkte till mina kusiner i Täby på somrarna när jag var liten. Det varma tåget och den långa promenaden från Täbycentrum. Jag minns när Shams var 17 och vi var i centrum och han skämdes för att visa sig med sin familj, så han gick alltid fem meter framför oss. Jag minns alla filmkvällar på mantalsvägen. De erotiska tavlorna. Vaniljglass med rosvatten. Jag minns Shams alla Warhammerprylar i källaren. Jag minns när jag och Nikoo loggade in på aftonbladets chatt och frågade killar om de var nasse, rasse eller kasse. Det tyckte jag var så kul att jag fick cola i luftröret när jag skrattade. Jag minns när vi såg The Shining-serien på tv och jag blev vettskrämd. Jag minns när jag snodde Nikoos Polly Pocket och skämdes jättemycket efteråt. Jag minns körsbärsträden, vinbärsbuskarna. Jag minns när Shams gav mig Pokemon Yellow innan vi åkte till Kanada och jag aldrig förstod varför han ens gillade mig(tjejbaciller and all).

Jag minns mycket som känns irrelevant just nu. Jag minns allt som är obearbetat.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida