Känner mig rotlös igen. Förvirrad och rotlös och pank.
Martin är hemma igen efter turnén. Vi har haft LOTRmaraton. Det har varit stormigt.

Jag går runt och är konstant orolig. Hur gör jag de närmsta månaderna? Hur fixar jag allt med pengarna? Hur ska jag ha råd att bo själv om jag bara tjänar några tusenlappar i månaden? Hur fan ska det gå med London? Kommer jag ha råd att köpa julklappar? Är det rätt att suga ut sina föräldrar så här? Varför ringer pappa aldrig? Hur ska ALLT gå om jag kommer in på en massa fräsiga skolor om ett halvår? Allt innebär flytt, och flytt innebär att ha ett distansförhållande. Och att behöva hyra flyttbil, fixa ny lägenhet, inreda den billigt för att det är tillfälligt. Hur ska jag kunna göra det? Kommer jag ha råd? Och tänk om jag inte kommer in på en fräsig skola? Då lär jag skjuta mig själv i huvudet med ett avsågat gevär. Då måste jag hitta något nytt att syssla med, att orka plugga, kunna få jobb inom.
Jag hatar det här.

Nu sover jag på bäddsoffan för att jag andas för högt/armbågar Martin för mycket. Han är sjuk och har svårt att sova. Jag volonterade för det själv, men nu tänker jag lite för mycket på det. Varför tycker jag att det inte är ett problem att han snor täcket, tar all plats och snarkar? Medan hans hela nattsömn förstörs av att jag andas högljutt? Det är ingens fel, men det känns weird.

Jag vill ha nåt riktigt liv. Med den där perfekta kombinationen av ambition, uppstyrdhet, koll och pengar. Inget mellanting som det är nu. Den konstanta gästen, vikarien, hobbyfotografen, etc.