De senaste dagarna har jag varit intensivt sjuk. Och innan det var jag på Kägelbanan och såg världens bästa band Yo La Tengo spela. Bilder kommer snart.

Jag och Martin synkade våra sjukdomar denna vecka. Vi låg bara i bäddsoffan, drack soppa, åt glass, snorade och kollade på Family Guy. Det var kul. Kind of. Igår och idag har däremot bara varit misär och ångest över att jag råkat bli sjuk innan vi ska ha vårt lilla jazzgig på onsdag. Men repet nu i eftermiddags gick nästan bra, så jag är pepp på att rösten kommer funka om 4 dagar.

Annars har jag blivit lagom julpepp. Nästa helg blir det ett adventsfirande. Punkt. Jag har aldrig riktigt firat advent tidigare men det verkar himla pepp så vi kör hårt i år.
Börjar även fundera på hur min jul kommer te sig. Min mor är inte alls särskilt rolig eller seriös kring jul, så det lär bli en småstel timmeslång julfrukost på julafton. Far lär vilja äta en krystad julmiddag med hela pubertala familjen på annandagen. Sen är frågan om man ska fira resterande julhelg som förra året med någon annan familjehatande vän eller spendera den ensam, som året innan det, med ett tjusigt enmannajulbord och Ella F.
Jul på egen hand är rätt trevligt, och långt ifrån ensamt, då jag insett att min familj inte är de festligaste kring helger. Men ibland blir jag lite avis på de som hårdfirar skiten. De som åker runt från släkt till släkt och sedan har ett stort kalas hemma med aladdinaskar, storkok och hela bord med mat, Kalle Anka, dans kring granen, etc. Men ja, jag känner alltid lite skuld när folk gör riktiga saker medan jag sitter hemma ensam, pliktlös, svullig och kollar på tv.

Nu börjar jag tänka på nyårsångest, så det är nog dags att lägga sig.