Nä. Det här går ju inte längre. Jag gnäller ju bara nuomdagarna.

Måste ursäkta mitt tidigare inlägg lite grann. Det var en lång, ensam, arbetslös vecka. Kändes mest som en kontrast. För ett år sen hade jag fler nära, fylleglada kompisar än jag någonsin kunnat önska mig. Och en fantastisk pojkvän och utbildning to boot. Nu har jag iofs nästan lika många nära kompisar(fast mindre fylleglada, mer monogama och betydligt mer deprimerade.) som är lika fina. Och fortfarande samma fantastiska pojkvän, som jag dessutom fått den stora äran att få bo med. Den episka utbildningen uteblir. Istället torkar jag bajs och läser pekböcker med treåringar. Men det är dock betydligt bättre än att fritera pommes och sticka köttbitar i en plastgrill. Eller att få stressproblem av att stå i kassor med långa köer.
Nu behövs det mest en lägenhet, och lite mer självförvärvade pengar. Och lite intressen. Innan jag muterar och blir en del av verklighetens folk. Ack. Fredagsmyset som man föraktar och hellre flyttar till en intetsägande tisdag då den gör lite nytta och känns rebellisk.

Idag hade vi filmkväll med Erik, Gustav-arna och Martin-arna. Det blev Thumb Wars och Barbarella.
Och imorgon ska jag och Martin äta lunch med hans 'rents och titta på glasögon för min mullvad till pojkvän.

Den här bilden tog Alex jävligt länge sen. Den får illustrera mitt humör.

Dagens, nej, veckans upptäckt.
De enda människor som ringt/smsat mig den här veckan är Martin, mamma och min arbetsgivare. Egentligen har det varit så här ett tag nu. Några månader. Annars ringer Erik när han eller jag är ledsna eller min granne när hon har tråkigt eller behöver låna nåt.
Det är väl ett tecken? Man har väl officiellt inga umgängeskompisar när de inte smsar eller ringer.
Jag har så klart ringt. Och våldgästat en och annan fest/middag.
Men liksom, INGEN ringer.

Det här är väl otroligt förödmjukande för mig att gnälla på i en blogg. Men det är ändå ingen annan som vill höra. Erik tycker att jag inbillar mig, Martin tycker att jag borde spela mer tv-spel och min mamma tycker att det är en ganska positiv grej att inte ha så många kompisar(det är lättare att bli läkare eller jurist om man inte har ett socialt liv).
Jag råkade klaga på det här häromdagen, vilket slutade med att jag fick höra att mitt behov av umgänge var stressande och nu hörs vi inte av tills hon mår bra nog att ha mig som kompis.

Jag är en lagom oirriterande människa nuförtiden. Jag drar sällan en diskussion för långt, jag ringer lagom ofta, jag försöker aldrig våldgästa folk när de har annat för sig, jag är rätt trevlig. Ibland tar jag väl upp lite banala/olämpliga ämnen och jag pratar ganska mycket, men det är mer charmigt/gemensamt än jobbigt bland de flesta jag känner.

Jag lackar hursomhelst.

 

Mitt jobbhat har återvänt. Jag jobbade på den sämsta förskolan hittills idag. Fröknar som knappt var där, ungar som slogs, grät och gnällde utan större anledning, fasansfull mat, lysrörsbelysning och inget schema överhuvudtaget- fri lek hela jävla dagen.

Imorgon ska jag jobba 7:30-17:00. Fy fan.

Saker jag vill göra istället:

-kolla på The Wire

-simma

-koka sylt

-ha filmkväll med Denise

-lukta på en nytvättad Martin

-åka till Uppsala

-använda diverse kackiga nyinförskaffade kameror

-färga håret

Jag har haft en bra vecka men allt är kaosartat.
Drömmer dåligt varje natt och känner mig konstant smutsig, rörig.
Det kanske behövs lite självständighet. Men vilken självständighet är det när jag inte ens har cash nog att betala någon som helst hyra. Alla pengarna går åt dyr Ica-mat som jag inte kan påverka. Jag har aldrig riktigt känt av klassfrågan i mitt eget liv. Eller hur den kopplar sig själv till mitt genus. Allt i mitt liv just nu känns som en balansgång mellan att anpassa mig(aka. min vardag, min ekonomi, mitt lägenhetsletande, mitt sätt att umgås.) till en standard jag inte har råd med och inte anpassa mig(aka. börja bråk, konflikt och dålig stämning) genom att leva som den genomfattiga 20åriga framtidsförvirrade människa jag är.

Jag pratade med Jenny och Linda på telefon igår. De har flyttat in i Lindas brorsas 1a på 30 kvm och har köpt fina teakmöbler tillsammans. Tom. mina arbetslösa, hippieglada fd. housemates har lägenhet och rötter.

Jag våldgästar. Hela tiden. Hos Martin där ingenting någonsin är i ordning, eller hos Mamma där saker har en tendens av att försvinna och bråkas över, eller hos min far som inte har plats nog för sin egen pubertala familj. Erik, den enda andra personen som får mig att känna mig stabil, har flyttat och har skaffat liv och äkta problem, som han bör göra.
Ingenting och ingen är enkel längre och jag vill mest bara åka tillbaka till Östra Grevie, gömma mig i min städskrubb som kallas sovrum och försova mig till digital bild-lektionerna. Jag saknar doften av gammalt trä som kändes tråkigt förr men som känns betryggande nu. Jag vill sitta på taket med Jenny igen och röka en cigarett och prata om obskyra fakta.
Kanske borde ställa mig i en bostadskö och flytta tillbaks till Malmö. Jobba på ett dagis i Rosengård och handla billig frukt på helgerna.

Jag vet ingenting egentligen och allt jag säger nuförtiden tar folk illa upp av. Jag är trött på att bråka om det som känns självklart. Låt mig vara. Låt mig tänka dumt. Låt mig vara kombinerat egocentrisk och neurotisk och nonchalant.

Saker jag ska göra när Martin drar på sin festliga turné med Jesaiah:

- Spela in.
- Öva sång för första gången på ett år.
- Spendera minimalt med pengar. Linsgryta, havregrynsgröt, yoghurt och rotfrukter to my heart's content. Kanske lite fulöl om jag är sugen.
- Lära mig vakna innan 9.00 på eget initiativ.
- Döda varenda jävla fruktfluga i lägenheten.
- Sticka/pärlplatta

Min enda pengasplurge ska bli att åka ner till Malmö med Erik.

jag har börjat ogilla tvreklam. allt sprattlande och blixtrande och överdrivet megaspex har börjat ge mig huvudvärk som en riktig a-dult. min barnsliga fascination för reklamer har nått sitt slut.

jag har kommit in i arbetet nu. lite grann iallafall. det finns många skitungar i denna utsträckta stad och ännu sämre "pedagoger" som ansvarar för deras uppfostran. jag har hittills blivit mordhotad tre ggr, sparkad i smalbenet 5 ggr, och blivit snorad/bajsad/kissad på fler ggr än vad jag kan/vill minnas. det är så klart samtidigt sjukt häftigt att hänga med barn regelbundet och bevittna alla små utvecklingar. mindre bajs och trotsighet hade dock varit trevligt.
ett trevligt faktum är dock att jag nu även är uppskriven som klasslärare åt låg/mellanstadiet samt samhälls-, engelska-, svenska-, syslöjd- samt hemkunskapslärare. Så det lär förhoppningsvis också bli spex.
--------------------------------------------------------

Det där skrev jag igår kväll. Hann aldrig publicera då jag och Martin är gamla, skröpliga och tuppar av vid kl 21.

Idag hade jag en rätt grym arbetsdag på ett lågstadie/fritids i bandhagen. Det var ju främst festligt för att snorungarna faktiskt kunde klä på sig själv och äta mat utan att gegga ner sig själva och hela sin omgivning först. Brandövning var det på morgonen till ungarnas stora fascination. Spännande! Jag blev även porträtterad av en fantastisk konstnär som heter Alva, jag hade en lång diskussion med tre sexåringar om hur naturligt det är att bli kär i både killar och tjejer och diskuterade pokemon med en kille som blev alldeles vördnadsfull när jag berättade att jag spelade original Pokemon Blue på gameboy när det kom ut. Sen la jag ner en hel del fina pärlplattor.

Den här veckan har Martin klippt en fin pojkfrisyr, jag har tvättat/manglat/vikt tills mitt tvättmaniska hjärta exploderat, vi har varit på pressvisning och sett In the Loop(rekommenderas varmt!) och vi har även kollat på Gudfadern-filmerna då jag är en helt oallmänbildad flicketös som aldrig haft någon att se filmerna med tidigare. 

I helgen blev det även födelsedagsfest hos Mattias. Det blev mycket knark, aggressioner och meningslösa diskussioner om vem som egentligen har rätt att kalla sig fattig. Men även god dricka, fina diskussioner om kids som är bra, zombiefilmspepp, och allmän "överfylld-lägenhet"-kakafoni.
Det var skönt att kunna gå hem med Denise också. Vi delade en mjölig pestomezzaluna på väg hem och sen slutade det med att Denise sov på bäddsoffan då hon glömde kvar nyckeln hos Mattias.

All in all en finfin vecka. Med undantag för lite smsbråk, lägenhetsångest och generell mammabesvärlighet.
Martin spelar Mariocart. Jag är cheerleader. Fest.
Bilder kommer snart.